Asta LS

Jag blir så irriterad när jag hör folk stå och tissla och tassla om att ridning inte alls är svårt, att man bara sitter där och åker och att vem som helst skulle kunna rida ett dressyrprogram eller hoppa en bana. Sanningen är att om du bara sitter och åker så rider du inte, då åker man häst, men om du väljer att arbeta och göra någonting med hästen så är det en annan sak. Dessutom tar det tid att lära sig allting. Tänk på att man får ett djur som är så mycket större än en själv att lyda en. Det är inte så enkelt som det ser ut, men hästar är så olika. Vissa är lydiga och snälla och då enklare att rida och andra är envisa och bångstyriga och lite svårare att rida.

 

Jack kan vara lite dålig på att lyssna ibland och kanske vara aningen seg, men om man jobbar på det och gör övergångar hela tiden, rör lite på fingrarna och har kontakt med honom börjar han att lyssna bättre. I hoppning är han aningen enklare tycker jag. Han hoppar väldigt gärna och hoppar fint, men om man bara sitter på ryggen och inte gör så mycket kan han smita förbi eller tvärstanna. Det gäller alltså att jobba hela tiden. Jack har också dåligt självförtroende och har fått för sig att han inte kan hoppa 70 och högre. Om man lägger upp bommen på 60-65 cm kan han ändå bli lite nervös och osäker, och då gäller det att få honom att lita på en och självklart lita på honom också. Det är inte det lättaste att få honom att hoppa 65 första, andra och tredje  gången med honom, men det går! Om du jobbar på det (dvs inte åker häst) steg för steg, tar det lugnt, gör rätt och inte stressar. Det låter enkelt när jag skriver det, men lättare sagt en gjort. Men jag och Jack kommer över varenda hinder tillsammans nu och det beror på vad? På att han fick högt självförtroende från ingenstans och helt plötsligt hoppar bara sådär? Nej. Vi litar på varandra, jag peppar honom att hoppa och självklart; vi samarbetar!

Och Herman som jag har hoppat mycket med förut, sprang lätt förbi hindrena om man släppte på inramningen med händer och skänklar. Om man lät honom välja tempo och tänkte ''ja, men vad bra han kom själv upp i ett bra tempo'' så kunde han tvärstanna eller springa förbi ändå. Det gällde alltså att jobba på och hålla koll på allting hela tiden, rama in, hålla koll på vägen och tempot, inte hålla i för hårt i munnen och framför allt inte dra i munnen, hinna styra, inte dra i tyglarna, inte böja halsen, vara mjuk och ge eftergift precis innan, över och efter hindret, men inte för mycket då han kan smita iväg. Man kunde helt enkelt inte ta en paus när man skulle rida honom (inte på andra ponnyer/hästar heller, men nu har jag Herman som exempel här). Möjligtvis om man stod stilla och skulle lyssna på instruktioner/titta på när de andra hoppar, men man visste aldrig. Helt plötsligt kanske någon annan häst börjar busa och så hakar Herman på? Samma sak med alla hästar. Även lilla gamla gulliga Thess eller lugna kraftiga fina Brolle kan haka på och kuta iväg.

Sedan finns det lydigare och ''enklare'' ponnyer som till exempel Thess och Pegasus. Thess är väldigt fin och ''enkel'' att rida. Hon är väldigt lydig, men bara för att hon är lydig och snäll betyder det inte att man kan sluta rida och börja åka häst då. Och Pegasus till exempel, han är väldigt duktig i hoppning och hoppar allt även om man kommer lite snett på hindret. Fast även om han är så snäll och duktig så betyder det inte heller att man ska sluta rida. Man måste fortsätta hålla koll på allting och inte bara släppa allt. Oavsätt vilken häst eller ponny man rider så ska man fortsätta rida hela tiden.

 

I början när man ska lära sig grunderna, tycker man ofta att det är enkelt då man fått lite mer flyt på det och t.ex. slutat skumpa i traven. Men när man ridit ett lite längre tag och ska börja göra lite svårare saker som framdelsvändning och skänkelvikning känner man att det inte är lika enkelt, speicellt inte i början. Men alla är individer och lär sig olika snabbt. Vissa lär sig efter bara några lektioner och andra efter att halv år och vissa håller fortfarande på och kämpar. Ridning är svårt. Om det inte vore det skulle jag tävla Grand Prix just nu eftersom jag har ridit ganska länge nu, men jag rider på klubbnivå. Varför har jag inte kommit längre än så trots att jag ridit länge? Ja, dels för att som sagt är ridning svårt och för att det är ganska enkelt att göra fel och misstag. Även om det inte är speciellt kul att göra fel så är det ändå jättebra. Tack vare misstag lär man sig mer och förstår att det är fel, så ska jag inte göra igen. Man utvecklas mer eller mindre för varje ridlektion som går om man väljer att lyssna på sin ridlärare, ta åt det hen säger, göra så som hen säger och såklart göra sitt bästa. Det går helt enkelt stegvis och allting går inte i racerfart. Man får inte kapaciteter till att rida VM bara sådär.

 

Nu ska ni inte heller börja tro att ridning är svårt hela tiden, för det är det inte. Ibland flyter allting på och går jättebra, ibland är det bara vissa delar av ridpasset som går bra/dåligt och ibland fungerar ingenting och allt går bara fel. Men jag vill inte höra att jag inte gör någonting på hästryggen, att det är hästen som gör jobbet. För det är nämligen jag som får hästen att göra det den gör. Ibland gör hästen jag rider inte det jag vill heller, och vad beror det på? Jo, för att jag gör fel och för att det ibland är svårt att göra rätt. Testa själv att prata ett språk med hästar som pratas genom tystnad, inte det lättaste eller hur?

 

Vissa tror fortfarande att det inte är speciellt ansträngande även om man har förklarat att man inte bara sitter där på ryggen. De tror att det inte alls är jobbigt att se till att hästen inte saktar av eller ökar, göra övergångar, få hästen att lyssna på en, ställa hästen, göra skänkelvikningar, serpentinbågar, framdelsvändningar, rida, halvt igenom och mycket mer. Till sådana människor vill jag bara säga; sitt upp och gör allting själv och se om det är så enkelt som du tror!

 

Varför valde jag just ridsporten och vad är det som är så kul med det? Den frågan har jag fått ett par gånger, men aldrig riktigt kunnat svara på den. ''För att det är kul att kunna samarbeta med ett så stort djur.'' Brukar jag kortfattat svara, men jag känner själv att det inte är tillräckligt. Jag skulle kunna försöka förklara det, men egentligen så måste man ha upplevt det själv för att förstå. Det får vara som en liten hemlighet hos mig emellan mig och mina bästa vänner - Jack och Rodness.